Snö med kalla nätter

Zumbaskorna mina. 

Med dem kan jag få upp värmen trots att det är minusgrader ute

 och jag inte har råd med en resa till Grekland. 

Sista veckoslutet i februari har vi fått mycket sol men med kalla nätter, ner mot minus 25 grader. Söndag, idag lovade lokaltidningarna skulle bli solig, men den anlände mer molnig och därför hoppas jag natt temperaturerna stiger några grader också, gärna till plus 25. Sådant händer sällan i Finland och jag som förargar mig på folk som har bilen på tomgång och ökar på växthusgaserna den vägen, får kanske inse att vintern 2018 hittills är väldigt "som det brukar". Drivorna smälter inte så snabbt och "Konvalecenten" av Helene Scherfbeck är igen denna månads motiv för oss som gärna minns saker och ting i bildform. Idag har jag läst mer på SLEF hemsidan om missionsringar. Jag lär mig mer om hur man gör länkar (hushtags) på Instagram och hoppas alla mina ansträngningar där inte ska vara förgäves när Instagram plötsligt ändrar utseende, inte går att använda eller inte är trendigt längre. På det hela taget fortsätter jag som förut, jag är inte 25 år bara utan får ta den siffran gånger 2 och sätta till ännu ett år. Ibland glömmer jag mitt i fotoivern att jag inte är omkring tjugo och extremt sportig med långa katanjebruna lockar. (Så som jag fått till det efter lång kamp i trettioårsåldern, lagom tills jag gifte mig). Idag ser mitt hår ut som om Edward Schizzorhand och jag vore syskon). fattas bara svart gummidräkt och nithalsbandet. Jag har nån slags fingrar att knattra in texter med, det är åtminstone mer än vad Edward, den stackaren har. De som inte nu har en aning om vad jag frollar om här, ombedes läsa på i idolen Johnny Depps filmlista eller biografi.

Nå så vill Vän-Av-Ordning-Och-Mindre-Snarvel-I-Klassen veta vad allt detta har att göra med rubriken på denna blogg.

Kort sagt, man kunde åka skidor om man hade sådana i förrådet. Det har jag inte. Jag har en kolonilott, under snö. Och jag skulle vilja hoppa över Mars och skutta direkt in i April, men det är sällan det händer i Finland sådant, att månader bara plockas bort ur kalendern.

Så jag väntar vidare, på sonen och solen och narcisserna som jag vet borde dyka upp där jag planterade lökarna i höstas.

Iband får man som man vill, ibland inte alls.Jag har åtminstone ännu friheten, något som min morfars systrar sade att jag skulle vara så glad över. Den är jag faktiskt riktigt lycklig och nöjd med. Eller omvänt: Rädd att nån ska vilja sno den av mig, om något så abstrakt kan stjälas. Nå ni vet vad jag menar hoppas jag: Frihet att skriv vad jag vill här, fastän jag är kvinna. Det finns ännu i världen många kvinnor som inte har det lika bra. De har inga datorer och inte har de fått lära sig skriva.

Så därför, vänner: SLEF, läs, skriv och kryssa gärna för i en ruta att ni vill stöda missionärer. Man kan kanske få godkänt och blir sänd till en varmare trakt.