Project Parkbänk in Progress

Av någon anledning började vi prata om Sydafrika på konfirmandkalaset. Kom att tänka på hur det fanns där bänkar med skyltar "For Whites Only" eller något i den stilen. En sådan politik vill vi inte ha någonstans 2018. Däremot efterlyses fler bänkar att äta sin medhavda matsäck på kring Vörå kyrka och församlingshemmet.

Jag har alltså varit på vandring runt kyrkan och även spanat på läget i trädgårdsrummen kring Lägret, i Mäkipää. Där finns det åtminstone en minnessten, en busshållplats och två stadiga bänkar med informationstavla om vad Lägret var. Vi tidsreser till 1808-1809 där vid busshållplatsen, men kan sedan vandra framåt i tiden till nuet 2018. En tankelek, till exempel.

I ett bibliotek finns många böcker. Så sommarläsning av många slag kan det ännu tänkas bli.

Den här skylten har någon klok person vänt rätt väg så att den nu inte längre visar besökare vilse in i en snårskog kring Myrberget. Skylten är ca 200 meter från kyrkan, vid Lålax-Bertbyvägen strax före en skymd kurva.

Det är en lugn sandväg väldigt lämplig för en eftermiddagsvandring, men just efter skylten kan det faktiskt komma en eller annan bil eller traktor så i kurvan ska man helst inte gå mitt på vägen.

Vid Myrbergsgården kan man sätta sig på en farstutrappa och vid församlingshemmet där nära finns åtminstone två bänkar för trötta vandrare. (En vid dörren, en i lekplatsen strax intill).

Projekt parkbänk bygger jag antagligen vidare på, allt eftersom jag kommer på nya idéer. Det går bra att tänka medan man vandrar.

Här är det på sin plats med gräsklippning tycker jag: På utsidan av muren kring kyrkogården. Så tack Vörå församling för det! På ett sätt tycker jag att inne på kyrkogården ska det inte vara så väldigt många som kör bil.

Ett och annat brudpar kanske, skulle kunna hoppa in en bil vid någon av grindarna men inte hela dagen lång bilar som om det var värsta shoppingcentret. Brudar som ordnat brudkläning åt sig vill säkert visa upp den på sin dag och jag tycker som fotograf de skulle ge oss en chans, genom att inte kliva in i bil vid kyrktrappan utan bara gå några steg genom porten till parkeringsplatsen och där först försöka få in sig och klänning i stiligt åkdon.

Det finns många sätt utom de direkt dåliga och dumma.

Här är det alltså bekvämt att vandra, eller ta bröllopsfoton. På UTSIDAN av kyrkogårdsmuren som har flera öppningar så att man kan gå in och vattna blommorna på familjegraven om man så vill. Men man kan också gå där och kolla på var gräset är grönast. Eller fundera på vilken sorts hus man vill bygga.

Man kan också leta rätta platsen för ett foto på kyrkan och klocktornet. Kyrktuppen sitter där rätt högt uppe.

Undrar hur det ser ut inuti kyrkspiran. Just Vöråkyrkan har en sådan, det är inte vilken platt tak konstruktion som helst det inte.

Vi vandrar vidare.

Med Topelius "Björken och stjärnan" kanske. Det är en annan historia och en annan stad och en annan sommarteater denna sommar 2018.

Här strax bakom finns gamla gjutjärnskors och i björken en liten fågelholk.

Detta är i ett av hörnen av kyrkogården, om vi tänker oss tidsresan så är vi nu ungefär 1920-1930. Vi närmar oss tidpunkten för dramatiken som Oravais teater  spelar.

Men de var vid masugnen, då. Vi är är och nu. Omkring oss finns många fler saker som man kan fundera över.

Broar till exempel. Hur många olika sorters brokonstruktioner kan en sommarledig ingenjör tänka på?

Den här kör man inte över med bil, men den håller för folk till fots eller med cykel.

En åsnebrygga är den kanske inte. Men sådana har jag hört talas om också.

The green green grass of home, vi är på väg emot Hemängsvägen tvärs över en åker där någon klok persion igen på rätt plats klippt gräset i sommar så att man kan ta sig till nästa sandväg som på finska heter Kotiniityntie. Eller samma sak som Hemängsvägen.

Murkais Gästgiveri och busshållplatsen är nu inte långt borta, för den som vill återvända till stan och hoppa på bussen. Går man denna vandring andra vägen kan det finnas fler gästgiverier eller natthärbärgen längs vägen. Håll utkik!

Lilla Huset på prärien? Tja, där någonstans mitt i åkern börjar sandvägen och vi närmar oss civiliserade trakter med övergångställen och cykelbanor samt busshållplatser igen.

Här kan man fundera på kajor och måsar ett slag, hur de låter.

Här kan man också rasta hundar och cykla. Kolla på alla långtradare som kör längs Vöråvägen, på säkert avstånd på andra sidan ån.

Vör-Ån alltså. Har funderat på varför man skriver Vörå å.

För att vi har så många "Awesome" vackra trädgårdsrum i denna kommun.

Ja-ja. Det finns så många bokstavskombinationer,

Tie är väg, i kommunen finns också en kyrka som kallas Vägkyrka, den är i Oravais kyrkoby.

Men visst har vi kring Vöråkyrkan också vägar och vandringsrutter.

Lumpänglars väg. Lumpänglavägen? Vad är en Lumpängel?

Varför sjunger de att de "finndist" vid masunin?

KOnstiga dialekter här i trakten. Kotona i stugan kan man hemma hos sig lägga upp fötterna på en soffa och fundera på tvåspråkighet.

Ibland är det bara så att det är bra om man kan ännu fler än två. Tre är alltid ännu mera hemåt.

Eftersom denna vandringsrutt är rätt ny för mig, känner jag behovet att ta många fotografier, dokumentera det nya för att kunna minnas och bearbeta det vidare.

Själva vandringen i tid var en eftermiddag alltså. Men är man på tidsresa kan det dyka upp fler överraskningar i landskapet framöver.

Här är varningsskylten vid övergångstället i varje fall. Busshållplats i sikte. Lägret och vi är tillbaka där vi började.

KOnditionen kunde vara bättre känner jag. Men det gäller väl att inte ge sig.

Kort sagt: Här kände jag mig trött i benen.

Busshållplatsen vid Lägret. Civilisation! Cykelbanor med asfalt. Bilar som kör fort, men inte ännu på cykelbanan. Så långt har det ännu inte gått.

vackert väder och jag pustar ut på en av de två brunmålade stockbänkarna och vänder på huvudet för att läsa på lite om historien.

Bakom mig ett rödvitt hus och en motionslåda.

Connections! Skriv något, jo, det finns en bläckpenna. Bara att gripa sig verket an, precis som Zacharias skulle ha gjort. Eller Tintin.

Här traskar folk omkring med Milouhundar i band och ser finurliga ut. Flera svarar "Hej", lite korthugget som Hemingway. Men de svarar.

Rödvitt alltså. Stugor. Några stycken. Vi är i Vörå.

Naturligtvis brummar här in en gräsklippare i skrivande stund, got to get those yellow little flowers...

Vad mer kan man skriva om en sådan här plats?

Kanske någon annan än jag skrivit något redan?

Jag kollar  häftet i motionslådan. Jajamänsan.

Folk har varit här tidigare, det är inget tomrum, det är
skrivkunniga personer som använt pennor, inte mejslar.

Modern svenska.
Gutenberg, han med tryckapparaterna har varit här före oss.

Här alltså är texten som handlar om händelserna 1808-1809.

Texten är säkert för liten för att den ska vara läslig här i bloggen, men den handlar om en här på vandring.

Eller på marsch kanske, de hade bråttom. De var säkert både trötta och rädda, men hade inte så många alternativ.

Krisläge, krig.

Inget vi vill uppleva igen.

Någon har i varje fall ansett att här behövs en fyrkantig minnessten i granit. Bänkarna. Stadiga och bra. Tack ock lov jag är tillbaka i nuet. På väg till biblioteket.